Fasthållning psykiatri
•
Stora skillnader i användning av tvångsåtgärder inom Bup
Egenreferat. Tidigare internationell forskning tyder på att i genomsnitt nästan 30 procent av samtliga patienter inom barn- och ungdomspsykiatrisk heldygnsvård blir föremål för tvångsåtgärder (till exempel avskiljning, fasthållning eller fastspänning) [1]. Samtidigt vill samhället generellt, liksom vårdprofessionen, att sådana åtgärder ska minska, särskilt för barn och unga.
I en nyligen publicerad systematisk översikt undersökte vi förekomst av och riskfaktorer för tvångsåtgärder inom barn- och ungdomspsykiatrisk heldygnsvård [2]. 6 artiklar publicerade från till januari identifierades, och totalt 30 originalstudier av minst medelgod kvalitet inkluderades (med totalt 39 patienter/heldygnsvårdepisoder). På grund av inkonsekvent rapportering och hög heterogenitet gjordes enligt Cochranes principer en narrativ syntes i stället för en metaanalys.
Medianprevalens för någon tvångsåtgärd var 18 procent (kvartilavstånd [IQR] 13–21), för någon fasthållning och/eller fastspänning 28 procent (IQR 21–29) och för avskiljning 6 procent (IQR 3–11). Dock varierade prevalens och incidens kraftigt: högst användning rapporterades i stu
•
Fastspänning som påtvingad åtgärd inom psykiatrin
Fru talman! tackar, Clara Aranda, för fortsatt diskussion!
Nu nämnde Clara Aranda just den proposition likt riksdagen avgjorde för knappt ett tid sedan samt som särskilt riktade in sig vid tvångsåtgärder till personer beneath 18 tid. Man skärpte möjligheten mot en påtvingad åtgärd men kortade också tiden den får pågå.
Än således länge rör detta alltså bara ungar upp mot 18 tid, men detta är uppenbart att detta är helt centralt för att vi förbättrar också fullvuxna personer patienters situation. Det kommer vi för att få anledning att återkomma till, existerar ett lite halvöppet svar på den frågan.
Jag önskar verkligen understryka för den som lyssnar att detta är inom ramen på grund av tvångsvården. detta finns inga tvångsåtgärder man kan vidta i andra sammanhang alternativt i vanlig vård, utan det existerar inom ramen för tvångsvård.
Clara Aranda ställer följdfrågan angående man är kapabel tänka sig att fasa ut detta på sikt. Jag säger inte för att man ej skulle behärska fasa ut det vid lång sikt. Det tror jag för att många skulle vilja åstadkomma. Det jag svarade fanns att inom nuläget besitter vi ej för intention att ändra lagstiftningen sålunda att chansen inte finns, utan detta krävs förstås arbete på grund av att närma sig det.
Jag vill även s